Att vakna på morgonen

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs. Och länge trodde jag också, morgonen därpå, att det faktiskt var jag som gick till sängs kvällen innan. Nu är jag inte lika säker på den saken.

När jag vaknar på morgonen brukar jag normalt känna igen mig i omgivningarna. Det jag ser omkring mig, och det jag tror mig veta om mig själv, stämmer väl överens med vad jag minns. Sängen är min säng och rummet är mitt rum. Kläderna som ligger slängda på närmaste stol är mina kläder. Såvitt jag minns och kan bedöma.

Men vem vet? Filosofer, som t.ex. den berömde Derek Parfit, har ju tänkt sig att mina minnen och åsikter med hypermodern teknik kan kopieras i olika kroppar, dvs. hos flera olika personer, som sedan lever helt olika liv. Är jag identisk med allihop? Eller med bara en? Eller ens med någon?

Man kunde tro att frågan är vem, om någon, som vaknar i min säng. Men så enkelt är det inte. Vi kan lätt tänka oss att mina kopior vaknar i olika sängar och i olika rum, men att deras minnen har korrigerats så, att alla tycker sig vakna just där de gick och lade sig. Då tycker alla som jag, och vi är alla i samma position.

Här invänder förstås vän av ordning att högst en av oss faktiskt ligger i just den säng där jag somnade in. Man kunde tycka att om det finns en sådan person, så är han jag. Men jag vet ju inte att det verkligen finns en sådan person. Och även om han finns, så vet jag inte om jag är han.

Det här kan kanske låta lite spekulativt. Än så länge har vi ju inte tillgång till den teknik som krävs för att kopiera personer. Men resonemanget tycks ändå visa att man mycket väl kan vakna på morgonen med ett psyke som liknar det någon hade kvällen innan, utan att vara identisk med denne någon. Att man har de rätta minnena är ingen garanti för att man alls fanns dagen innan.

Och omvänt. När man går till sängs har man ingen garanti för att man finns nästa dag, även om det då finns en person som vaknar i just den sängen och som av vänner och bekanta uppfattas som, och som säger sig vara, den person vars vänner och bekanta de är.

Lars Bergström