Vetenskap och ateism

Ordet ”ateism” kan definieras på lite olika sätt, men vanligen betecknar det uppfattningen att det inte finns någon gud. Många tycker att ateismen är rätt självklar, andra tycker tvärtom att motsatsen är självklar. Man kan då fråga sig om det finns någon evidens för (eller emot) ateismen? Har ateismen något vetenskapligt stöd? Kan man med vetenskapliga metoder bedöma om den är sann eller falsk?
       För att frågan om evidens ska uppstå bör ju ateismen uppfattas som en sorts teori eller hypotes om verkligheten. Alla vill kanske inte att den ska uppfattas så, men den uppfattas antagligen så av de flesta ateister. 
       Vanligen försöker man avgöra om en hypotes är riktig genom att dra slutsatser om observerbara förhållanden från den och därefter genom observation avgöra om dessa slutsatser stämmer. Men för att denna metod ska fungera måste hypotesen möjliggöra slutsatser om observerbara förhållanden. Den måste med andra ord förutsäga något som kan observeras.
       Men det verkar som om ateismen inte förutsäger någonting alls som kan observeras. Att det inte finns någon gud är inget som man kan konstatera med hjälp av sina fem sinnen. Av att det inte finns någon gud kan man inte dra slutsatsen att världen ser ut på ett visst sätt. Man kan knappast konstruera några experiment eller systematiska undersökningar, som kunde tänkas utmynna i observationer som visar att det inte finns någon gud. Därmed är ateismen alltså inte ens i princip falsifierbar. Och därmed är den – åtminstone om man tänker som Karl Popper – inte vetenskaplig.
       Att inte heller teismen – tron på en gud – är en vetenskaplig hypotes är kanske rätt allmänt accepterat. Detta stör nog inte heller någon teist. Men ateister anser antagligen att ateismen är en mer ”vetenskaplig” uppfattning. Det verkar inte stämma.