Rädslan för döden

Den romerske filosofen Titus Lucretius Carus är bl.a. känd för ett tänkvärt argument för att döden inte är något att vara rädd för. Han påpekar att man ju normalt inte har något emot att inte existera före sin födelse och att man därför inte heller bör ha något emot att inte existera efter sin död. Det är helt enkelt fråga om icke-existens i bägge fallen. Varför skulle det ena vara värre än det andra? Det verkar vara irrationellt att ogilla det ena men inte det andra.

Någon har velat invända att icke-existens före livet är bättre än icke-existens efter livet, eftersom icke-existens som efterföljs (men inte föregås) av liv är bättre än icke-existens som föregås (men inte efterföljs) av liv. Men detta är egentligen ingen förklaring, utan bara ett annat sätt att säga samma sak. Frågan är fortfarande: varför är det ena bättre än det andra?

Man kan inte heller hänvisa till att en icke-existens som inte efterföljs av liv är något som i sig självt är negativt. En sådan icke-existens drabbar ju ingen och jag tror inte heller att man kan hitta någon som vill försvara en så egendomlig värdering.

Många filosofer har försökt bemöta Lucretius argument, men såvitt jag kan se har dessa försök inte varit särskilt framgångsrika. Vid närmare eftertanke kan man emellertid notera att det fattas något i argumentet (så som jag här har framställt det). Ty även om man inte har något att invända mot att inte existera efter sin död, så kan man ju ändå vara rädd för döden.

För min egen del har jag inget alls emot att inte existera efter min död. (Jag är tvärtom rätt tacksam för det.) Jag är helt överens med Lucretius om att det inte är ett dugg värre än att inte finnas före födelsen. De bägge tillstånden är ju helt likvärda, man kan inte märka någon som helst skillnad.

Men detta är fullt förenligt med att jag är rädd för att dö. Jag är visserligen inte rädd för att någon gång i framtiden vara död. Tvärtom: jag skulle inte vilja leva i evighet. Det skulle nog vara helt outhärdligt eller åtminstone fruktansvärt långtråkigt. Men jag är rädd för att dö i förtid. Att dö ”i förtid” innebär, enligt min syn på saken, att man dör vid en tidpunkt då man vill fortsätta att leva. Och en sådan död är jag rädd för. Än så länge vill jag nämligen fortsätta att leva.

Lars Bergström

Skrivhjälp

I Sarah Bakewells bok Existentialisterna: En historia om frihet, varat och aprikoscocktails (Bonniers 2017) berättas om hur Martin Heideggers bror Fritz bistod i arbetet:

[Fritz] skrev flitigt ut broderns skriverier på maskin, en stor hjälp för en filosof som kände sig obekväm med skrivmaskiner. (Heidegger tyckte att de ”rycker bort skrivandet från handens väsensområde”.) Under tiden kunde Fritz milt föreslå ändringar. Varför inte skriva kortare meningar? Borde inte varje mening uttrycka en enda klar tanke? Något svar från hans bror finns inte dokumenterat.

Oxford på sextiotalet

För sextio år sedan, på sommaren 1962, lyssnade jag på en föreläsning av den framstående filosofen Paul Grice i Oxford. Grice talade om problemet om hur man ska skilja mellan positiva och negativa påståenden. Jag begrep i stort sett ingenting. Hur är det t.ex. med påståendet att Donald Trump är otrevlig. Är det ett positivt påstående om att Trump har en viss egenskap, otrevlighet. Eller är det ett negativt påstående om att han inte har en viss egenskap, trevlighet? Jag vet fortfarande inte vad svaret är, eller varför det är viktigt. Och jag var för blyg för att be Grice förklara lite tydligare.

Grice kämpade med denna fråga vid den svarta tavlan. Han skrev och suddade. Förkastade det ena förslaget efter det andra. Hela tiden mumlande med ryggen mot åhörarna. Vi åhörare var för övrigt väldigt få, bara två eller tre.

Många år senare kom jag att berätta detta för Robert Nozick. Då visade det sig att han hade precis samma minnesbild. Han hade också lyssnat på Grice i början av sextiotalet. Och just om detta problem. Kanske var det så att Nozick och jag i själva verket var de enda åhörarna vid ett och samma tillfälle?

Bortsett från detta hade jag tidigare bara kommit i kontakt med Grice genom att jag läst en artikel han skrivit om bland annat pragmatisk implikation, något som jag sedan berörde i en festskrift till Anders Wedbergs femtioårsdag 1963. Men Grice var en väldigt vänlig och sympatisk person. Trots att jag var en fullständigt okänd filosofistudent från Sverige bjöd han hem mig – men däremot inte den andre åhöraren, som tycktes vara amerikan och eventuellt hette Nozick – på middag efter sin föreläsning. Det enda jag minns från den middagen är att även Carl Hempels fru var närvarande och att hon kallade sin frånvarande man för Peter. Dessutom framgick det att Grice var en entusiastisk cricket-spelare. Det här var alltså innan han emigrerade till USA och blev stjärna på University of California i Berkeley. Där kunde han knappast spela cricket. Kanske övergick han till baseboll?

I både cricket och baseboll gäller det ju att inte bli utstraffad. Man kan undra om domarens påstående att en spelare inte är utstraffad är positivt eller negativt. En representant för sextiotalets Oxfordfilosofi borde förstås kunna besvara den frågan. Eller är det rentav en evig fråga.

Lars Bergström

Religion

Joel Halldorf skriver (Expressen 25/5-20): ”I grund och botten är alla religiösa: vi tror på saker som inte kan bevisas i laboratorier.” Borde religionsundervisningen ta detta i beaktande och bredda sitt fokus till att även innefatta exempelvis matematik, logik, didaktik, geografi, juridik och lingvistik?

Ulvaeus utfästelse

Björn Ulvaeus skriver (SvD 25/5-20): ”[S]å länge jag lever kommer jag aldrig att påstå att något jag tror på är sant.” Som detta uttalande självt exemplifierar, så verkar inte Ulvaeus dra sig för att påstå sådant som han tror på. Varför han däremot är så obenägen att påstå att något han tror på är sant är svårt att förstå – särskilt i ljuset av principen att det är sant att p om och endast om p. Är det kanske så att Ulvaeus så länge han lever (och rimligen även därefter) inte kommer att godta den principen?

Hur många namn finns det?

Man skulle kunna tro att antalet namn är begränsat. Hur skulle det annars se ut? Denna tanke kan dock ifrågasättas. Tänk till exempel på namnet ”Judith Butler”, som ju är ett namn på en filosof: Judith Butler. Även Judith Butlers namn verkar ha ett namn: ””Judith Butler””. Och även detta namn (dvs. ””Judith Butler””) verkar ha ett namn: ”””Judith Butler”””. Och så vidare.

Är det möjligt för ett namn att vara ett namn på sig självt? Kanske det. De flesta namn – inklusive ”Judith Butler” och ””Judith Butler”” – verkar dock ha namn – så som ””Judith Butler”” respektive ”””Judith Butler””” – som inte är de namn de är namn på. Därför finns det nog ganska många namn.

Lugns lydnadsparadox

Kristina Lugn (1948–2020) skrev i Hejdå, ha det så bra! (Albert Bonniers förlag 2003):

Till min dotter säger jag:
Var stridbar och lugn.
Förhärda dig.
Läs alltid hela boken.
Följ tanken till en punkt utan återvändo.
Rekylen
kommer att döda honom.
Lyd aldrig din mor.

Att vakna på morgonen

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs. Och länge trodde jag också, morgonen därpå, att det faktiskt var jag som gick till sängs kvällen innan. Nu är jag inte lika säker på den saken.

När jag vaknar på morgonen brukar jag normalt känna igen mig i omgivningarna. Det jag ser omkring mig, och det jag tror mig veta om mig själv, stämmer väl överens med vad jag minns. Sängen är min säng och rummet är mitt rum. Kläderna som ligger slängda på närmaste stol är mina kläder. Såvitt jag minns och kan bedöma.

Men vem vet? Filosofer, som t.ex. den berömde Derek Parfit, har ju tänkt sig att mina minnen och åsikter med hypermodern teknik kan kopieras i olika kroppar, dvs. hos flera olika personer, som sedan lever helt olika liv. Är jag identisk med allihop? Eller med bara en? Eller ens med någon?

Man kunde tro att frågan är vem, om någon, som vaknar i min säng. Men så enkelt är det inte. Vi kan lätt tänka oss att mina kopior vaknar i olika sängar och i olika rum, men att deras minnen har korrigerats så, att alla tycker sig vakna just där de gick och lade sig. Då tycker alla som jag, och vi är alla i samma position.

Här invänder förstås vän av ordning att högst en av oss faktiskt ligger i just den säng där jag somnade in. Man kunde tycka att om det finns en sådan person, så är han jag. Men jag vet ju inte att det verkligen finns en sådan person. Och även om han finns, så vet jag inte om jag är han.

Det här kan kanske låta lite spekulativt. Än så länge har vi ju inte tillgång till den teknik som krävs för att kopiera personer. Men resonemanget tycks ändå visa att man mycket väl kan vakna på morgonen med ett psyke som liknar det någon hade kvällen innan, utan att vara identisk med denne någon. Att man har de rätta minnena är ingen garanti för att man alls fanns dagen innan.

Och omvänt. När man går till sängs har man ingen garanti för att man finns nästa dag, även om det då finns en person som vaknar i just den sängen och som av vänner och bekanta uppfattas som, och som säger sig vara, den person vars vänner och bekanta de är.

Lars Bergström

Socker

I Sarah Bakewells läsvärda bok Existentialisterna: En historia om frihet, varat och aprikoscocktails (Bonniers 2017) skildras bland annat hur Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir bryter med den tidigare gode vännen Arthur Koestler av politiska skäl. Koestler berättar för Stephen Spender att han
hade stött på Sartre och Beauvoir efter ett långt uppehåll och föreslagit att de skulle äta lunch. De reagerade med en pinsam tystnad, och sedan sa Beauvoir (enligt Spenders version i andra hand): ”Koestler, du vet att vi är oense. Det verkar inte längre finnas någon mening med att träffas.” Hon korsade sina underarmar i ett stort X och sa: ”Vi är croisés comme ça [så här på tvärs] om allt.”

Denna gång var det Koestler som protesterade: ”Ja, men vi kan säkert ändå vara vänner.”

Hon svarade med fenomenologi. ”Som filosof måste du inse att när vi ser en morceaux de sucre [sockerbit] ser var och en av oss helt olika objekt. Våra sockerbitar är nu så olika att det inte längre är meningsfullt att träffas.”

Personlig identitet

På Filosofiska institutionen i Stockholm finns ett särskilt rum för pensionerade medarbetare, så kallade ”emeriti”. Där brukar jag ibland titta in. Där finns en s.k. scanner eller kopiator, som kan registrera mänskliga kroppar, molekyl för molekyl, just så som Derek Parfit beskriver i sin kända bok Reasons and Persons.

Men inte nog med det! I vart och ett av alla de andra rummen på institutionen finns en avancerad 3D-skrivare som kan skriva ut människor som registrerats av scannern i emeriti-rummet.

En vacker dag registrerades jag sålunda av scannern och skickades digitalt vidare till 3D-skrivare i alla angränsande rum, där jag sedan skrevs ut.

Den ursprungliga tanken med scannern var nog att skicka iväg emeriti till Mars, enligt Parfits förebild. Det vore kanske lockande, men lyckligtvis slapp jag det. Jag blev kvar på institutionen, om än i ett fyrtiotal exemplar.

Nej, så är det förstås inte. Mina kopior i den andra rummen är inte jag. De har visserligen mycket gemensamt med mig, men de ser och gör inte detsamma som jag. Och de sitter i andra rum.

Man kan förstås säga att jag och alla mina kopior ingår i en sorts stor-jag, ungefär på samma sätt som alla mina tidigare och senare jag är kortvariga delar av hela mig. I själva verket består ju varje tidssegment av mig (utom de allra minsta) av flera mindre segment. Jag-idag består t.ex. av jag-i-morse, jag-mitt-på-dagen, jag-på-kvällen, osv.

Men mina kopior är inte identiska med mig. Till skillnad från mig fanns de ju inte alls innan de skrevs ut på en 3D-skrivare. De är däremot psykologiskt kontinuerliga med mig, och enligt Parfit är det därmed inte så viktigt för mig om jag skulle dö, när jag väl har blivit scannad. Ty det skulle finnas personer kvar som är psykologiskt kontinuerliga med mig.

Detta faktum gör emellertid inget större intryck på mig. Ty om jag dör skulle jag själv inte längre kunna se mig omkring i världen. Att fyrtio kopior med mina minnen och avsikter gör det är ingen tröst, ty själv har jag inga framtida upplevelser. Att kopiorna lever ett tag till är bra på ungefär samma sätt som att det kan vara trevligt att ha barn som lever vidare efter en själv. Men det är inte, som Parfit anser, ”about as good” som att själv leva vidare. Det ersätter inte förlusten av ens eget liv.

Att mina minnen lever vidare hos andra är ungefär lika bra som att jag skulle efterlämna utförliga dagboksanteckningar. Det finns folk som tycker dagböcker är viktiga, men jag betvivlar att de anser att en efterlämnad dagbok är ”about as good” som att inte dö.

Lars Bergström

Ny redaktion

Lars Bergströms oerhörda filosofiska gärning består bland mycket annat i att han varit denna tidskrifts redaktör sedan starten 1980. Med fyra nummer per år rör det sig om 160 nummer totalt. Bergströms insats kommer givetvis att uppmärksammas i tidskriften – håll utkik i kommande nummer. Den nya redaktionen, som avser att ta hand om de närmaste 160 numren, utgörs av Jens Johansson (redaktör och ansvarig utgivare), Olle Risberg (redaktör) och Karin Enflo (redaktionsassistent).

Om att förutsätta det som ska visas

Betrakta följande argument:

P1. Det är alltid oproblematiskt att förutsätta det som ska visas.
C. Alltså: det är alltid oproblematiskt att förutsätta det som ska visas.

Argumentet verkar vara problematiskt då det förutsätter det som ska visas. Men är denna invändning övertygande? Förutsätter inte invändningen också det som ska visas – nämligen att det alltid är problematiskt (och således inte alltid oproblematiskt) att förutsätta det som ska visas?

Att förutsätta det som ska visas är visserligen oproblematiskt om argumentets slutsats, C, är sann. En potentiell anhängare av C kan därför inte på ett koherent sätt avvisa invändningen för att den förutsätter det som ska visas. Men detta faktum verkar å andra sidan vara en klen tröst för anhängare av tesen att det alltid är problematiskt att förutsätta det som ska visas. Eftersom de är förbundna till att C är falsk kan de väl inte gärna försvara legitimiteten i sin invändning med hänvisning till uppfattningen att C är sann.

Är det kanske så att det ibland, men inte alltid, är problematiskt att förutsätta det som ska visas? Detta förslag väcker dock en ny fråga: när, mer exakt, är det problematiskt att göra detta? En naturlig tanke är att argumentet ovan förutsätter det som ska visas på ett problematiskt sätt, medan invändningen mot argumentet ovan bara förutsätter det som ska visas på ett oproblematiskt sätt. Men tänk om det snarare är tvärtom?