Krogbildning

I Henrik Lagerlunds Den svenska filosofins historia (Thales 2020) återfinns bland mycket annat följande passager från Ingemar Hedenius:

I slutet av förra århundradet fanns det här i staden två professorer med det bekanta namnet Geijer, dels den intelligente och mycket försynte romanisten P. A. Geijer, dels professorn i teoretisk filosofi: Kurre Geijer. Vid en finare akademisk fest inlät sig Oscar II, konsternas och vetenskapernas högste beskyddare på den tiden och själv en stor amatör på religionsfilosofi, i samtal med P. A. Geijer om den boströmska filosofien. Särskilt ville han avhandla denna filosofis ställning till sådant som Gud, saligheten, viljans frihet o.s.v. Det blev ett långt samtal, under vilket P. A. Geijer tycktes kunna utreda snart sagt vilka finesser som helst i den boströmska filosofiens inre helgedomar. Allt detta åhördes emellertid med stigande irritation av universitetets rektor, C. Y. Sahlin, som råkade vara professor i praktisk filosofi. Till sist kunde Sahlin inte hålla sig längre utan utropade: "Ers Majestät! Detta är ett misstag! Det är icke professorn i teoretisk filosofi K. G. Geijer utan professorn i romanska språk P. A. Geijer!" Det borde han dock ha låtit bli, ty Oscar II, som i grund och botten var en ganska stor humbug, blev rasande över detta avslöjande, och alltsammans slutade tvärt med kunglig onåd för både rektor och P. A. Geijer.

Jag har denna historia, som kanske ger en professor i praktisk filosofi något att tänka på, från en numera äldre gentleman, som i sin ungdom varit P. A. Geijers elev i franska och hört honom själv berätta den som en märkvärdig tilldragelse i gamla tider. Min sagesman hade i sin tur inte kunnat låta bli att säga till Geijer: "Jamen det var väl styvt av farbror att farbror kunde resonera filosofi så bra att det inte märktes att farbror inte var professor i filosofi!" – “Ack, kära du”, blev svaret, "det hörde till krogbildningen på den tiden."

Ibland har man en känsla av att kontinuiteten med det förgångna bevaras förvånande länge. Ännu under mina tidigare studentår kunde man inhämta åtskilligt av den då härskande uppsalafilosofien, om inte på krogarna, så dock på en del konditorier. Bl. a. kunde man på Janssons frestelse och Gesters, om man hade tur också på Gunnars och Ofvandahls, höra äldre studenter uttala orakelmässiga ord om "känslan som inom sig sluten", om att "inpassa i det i tid och rum entydigt bestämda verklighetssammanhanget", om "realiteten såsom bestämdhet men väl att skilja från saken själv" med mera sådant. Vanligen hade de män, som gjorde uttalanden av denna art, ett så säkert handlag vid besvarandet av de mest intrikata spörsmål, att en outsider mycket väl hade kunnat ta dem för verkliga auktoriteter i fråga om filosofi.