Socker

I Sarah Bakewells läsvärda bok Existentialisterna: En historia om frihet, varat och aprikoscocktails (Bonniers 2017) skildras bland annat hur Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir bryter med den tidigare gode vännen Arthur Koestler av politiska skäl. Koestler berättar för Stephen Spender att han
hade stött på Sartre och Beauvoir efter ett långt uppehåll och föreslagit att de skulle äta lunch. De reagerade med en pinsam tystnad, och sedan sa Beauvoir (enligt Spenders version i andra hand): ”Koestler, du vet att vi är oense. Det verkar inte längre finnas någon mening med att träffas.” Hon korsade sina underarmar i ett stort X och sa: ”Vi är croisés comme ça [så här på tvärs] om allt.”

Denna gång var det Koestler som protesterade: ”Ja, men vi kan säkert ändå vara vänner.”

Hon svarade med fenomenologi. ”Som filosof måste du inse att när vi ser en morceaux de sucre [sockerbit] ser var och en av oss helt olika objekt. Våra sockerbitar är nu så olika att det inte längre är meningsfullt att träffas.”