Rädslan för döden

Den romerske filosofen Titus Lucretius Carus är bl.a. känd för ett tänkvärt argument för att döden inte är något att vara rädd för. Han påpekar att man ju normalt inte har något emot att inte existera före sin födelse och att man därför inte heller bör ha något emot att inte existera efter sin död. Det är helt enkelt fråga om icke-existens i bägge fallen. Varför skulle det ena vara värre än det andra? Det verkar vara irrationellt att ogilla det ena men inte det andra.

Någon har velat invända att icke-existens före livet är bättre än icke-existens efter livet, eftersom icke-existens som efterföljs (men inte föregås) av liv är bättre än icke-existens som föregås (men inte efterföljs) av liv. Men detta är egentligen ingen förklaring, utan bara ett annat sätt att säga samma sak. Frågan är fortfarande: varför är det ena bättre än det andra?

Man kan inte heller hänvisa till att en icke-existens som inte efterföljs av liv är något som i sig självt är negativt. En sådan icke-existens drabbar ju ingen och jag tror inte heller att man kan hitta någon som vill försvara en så egendomlig värdering.

Många filosofer har försökt bemöta Lucretius argument, men såvitt jag kan se har dessa försök inte varit särskilt framgångsrika. Vid närmare eftertanke kan man emellertid notera att det fattas något i argumentet (så som jag här har framställt det). Ty även om man inte har något att invända mot att inte existera efter sin död, så kan man ju ändå vara rädd för döden.

För min egen del har jag inget alls emot att inte existera efter min död. (Jag är tvärtom rätt tacksam för det.) Jag är helt överens med Lucretius om att det inte är ett dugg värre än att inte finnas före födelsen. De bägge tillstånden är ju helt likvärda, man kan inte märka någon som helst skillnad.

Men detta är fullt förenligt med att jag är rädd för att dö. Jag är visserligen inte rädd för att någon gång i framtiden vara död. Tvärtom: jag skulle inte vilja leva i evighet. Det skulle nog vara helt outhärdligt eller åtminstone fruktansvärt långtråkigt. Men jag är rädd för att dö i förtid. Att dö ”i förtid” innebär, enligt min syn på saken, att man dör vid en tidpunkt då man vill fortsätta att leva. Och en sådan död är jag rädd för. Än så länge vill jag nämligen fortsätta att leva.

Lars Bergström