Personlig identitet

På Filosofiska institutionen i Stockholm finns ett särskilt rum för pensionerade medarbetare, så kallade ”emeriti”. Där brukar jag ibland titta in. Där finns en s.k. scanner eller kopiator, som kan registrera mänskliga kroppar, molekyl för molekyl, just så som Derek Parfit beskriver i sin kända bok Reasons and Persons.

Men inte nog med det! I vart och ett av alla de andra rummen på institutionen finns en avancerad 3D-skrivare som kan skriva ut människor som registrerats av scannern i emeriti-rummet.

En vacker dag registrerades jag sålunda av scannern och skickades digitalt vidare till 3D-skrivare i alla angränsande rum, där jag sedan skrevs ut.

Den ursprungliga tanken med scannern var nog att skicka iväg emeriti till Mars, enligt Parfits förebild. Det vore kanske lockande, men lyckligtvis slapp jag det. Jag blev kvar på institutionen, om än i ett fyrtiotal exemplar.

Nej, så är det förstås inte. Mina kopior i den andra rummen är inte jag. De har visserligen mycket gemensamt med mig, men de ser och gör inte detsamma som jag. Och de sitter i andra rum.

Man kan förstås säga att jag och alla mina kopior ingår i en sorts stor-jag, ungefär på samma sätt som alla mina tidigare och senare jag är kortvariga delar av hela mig. I själva verket består ju varje tidssegment av mig (utom de allra minsta) av flera mindre segment. Jag-idag består t.ex. av jag-i-morse, jag-mitt-på-dagen, jag-på-kvällen, osv.

Men mina kopior är inte identiska med mig. Till skillnad från mig fanns de ju inte alls innan de skrevs ut på en 3D-skrivare. De är däremot psykologiskt kontinuerliga med mig, och enligt Parfit är det därmed inte så viktigt för mig om jag skulle dö, när jag väl har blivit scannad. Ty det skulle finnas personer kvar som är psykologiskt kontinuerliga med mig.

Detta faktum gör emellertid inget större intryck på mig. Ty om jag dör skulle jag själv inte längre kunna se mig omkring i världen. Att fyrtio kopior med mina minnen och avsikter gör det är ingen tröst, ty själv har jag inga framtida upplevelser. Att kopiorna lever ett tag till är bra på ungefär samma sätt som att det kan vara trevligt att ha barn som lever vidare efter en själv. Men det är inte, som Parfit anser, ”about as good” som att själv leva vidare. Det ersätter inte förlusten av ens eget liv.

Att mina minnen lever vidare hos andra är ungefär lika bra som att jag skulle efterlämna utförliga dagboksanteckningar. Det finns folk som tycker dagböcker är viktiga, men jag betvivlar att de anser att en efterlämnad dagbok är ”about as good” som att inte dö.

Lars Bergström