Filosofisociologi

I mitten av nittonhundrafemtiotalet hade sociologin helt nyligen blivit ett eget ämne i Sverige. Tidigare var det en del av den praktiska filosofin. På senare tid har filosofin tvärtom blivit ett studieobjekt för sin egen frigjorda avkomma. Det har uppstått något som kallas ”filosofisociologi” (sociology of philosophy) – analogt med t.ex. familjesociologi och utbildningssociologi (och redan tidigare fanns förstås ett vidare område som hette ”kunskapssociologi”).

Kanske kan man också säga att det finns något som kunde kallas ”sociologifilosofi” (philosophy of sociology), men det är i så fall detsamma som, eller en del av, samhällsvetenskapernas filosofi (the philosophy of social science). Filosofen Kathy Wilkes i Oxford brukade säga att det finns en filosofi för varje vetenskap utom geografi, men antagligen har även geografin någonstans i världen gjorts till objekt för filosofiska undersökningar. Liksom varje verksamhet har sin sociologi. Inte minst, får man anta, sociologisociologi, sociologisociologisociologi, och så vidare).

I en nyutkommen bok, Sverige och filosoferna, författad av Carl-Göran Heidegren, Henrik Lundberg och Klas Gustavsson (Studentlitteratur 2018), definieras filosofisociologi på följande sätt:

"Filosofisociologi är studiet av filosofisk verksamhet som en socialt organiserad aktivitet förankrad i olika historiska och sociala kontexter, en aktivitet som inbegriper produktionen av filosofisk kunskap, det vill säga påståenden och argument som reser anspråk på giltighet" (s.10).

Detta skulle väl också, med en mer väletablerad term, kunna rubriceras som ”idéhistoria”, men filosofisociologi är förstås ett smalare område och det ska kanske också kännetecknas av en lite mer speciell metod och begreppsapparat, som är samhällsvetenskaplig snarare än humanistisk.

Filosofisociologins utgångspunkt är Marx uttalande ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande” (jfr s. 15). Syftet tycks alltså vara att förklara filosofernas påståenden och argument – vilket ju kan vara nog så knepigt – med hänvisning till deras materiella situation i det samhälle de tillhör. För en filosof är det närliggande att associera till Bertrand Russells program i boken Västerlandets filosofi, där han placerade filosoferna i sina sociala sammanhang, som produkter av sin miljö och tid. Men Russells bok kan knappast betraktas som en avhandling i sociologi. Man får väl snarare tänka sig att filosofihistoriska studier kan ordnas på en glidande skala från ett rent filosofiskt till ett rent sociologiskt angreppssätt.

Men filosofisociologer gör också psykologiska antaganden. Somliga, som Pierre Bourdieu, anser att filosofer strävar efter makt och inflytande över sina kolleger. Andra menar att filosoferna strävar efter att ”göra teoretiska val som ligger i linje med deras intellektuella självuppfattning”. Diskussionen om vem som har rätt anses ha stor betydelse för den framtida utvecklingen av filosofisociologin (jfr s. 21). Man kunde ju annars tänka sig att bägge typerna av motivation förekommer. Och kanske fler än dessa två.